Brevetlopp - första del

Här hittar du information om, och kan tipsa om, andra cykelrelaterade aktiviteter.
Post Reply
dlridings
Posts: 798
Joined: 2010-02-28 22:07
Fornamn: Daniel
Efternamn: Ridings
Location: Lindome
Contact:

Brevetlopp - första del

Post by dlridings »

Motionslopp är för de som vill låtsas att de tävlar. Brevetlopp är för de som vill låtsas att de inte gör det.

Så är säsongen slut, åtminstone här på västkusten. När jag träffar andra klubbmedlemmar får jag frågan om inte jag kan skriva lite om det här med brevetlopp och randonneurcykling. Jag hade ändå tänkt att försöka summera mina erfarenheter så det här blir ett försök. Men först, några snabbpunkter för brevetlopp är:

• 200, 300, 400, 600, 1000, 1200 km
• Utan support. Följebilar är inte tillåtna
• Minimumtid och maximumtid, båda för hela loppet och för kontrollerna längs vägen
• Kör man ett lopp, är man randonneur, kör man 200, 300, 400 och 600 under samma säsong, är man super randonneur.
• Resultat registreras centralt, i Franrike, varifrån också medaljerna kommer efter säsongens slut.
• Lopp kostar 100 SEK om man inte vill ha medalj och 150 SEK om man vill det.

Mitt mål med året, framförallt, var att samla erfarenheter. BeGe uttryckte det helt rätt när han påpekade, efter ett ovanligt svårt lopp … “Daniel, du bygger upp din erfarenhetsbank.” Helt rätt.

Först kort. Hur ska man beskriva den här formen av cykelsport? Det behöver man göra ganska ofta när man inte kan hitta en butik med en stämpel och måste fråga någon som sitter i bilen och väntar på samma färja att intyga att man har varit där.

“Cykelorientering,” har jag fastnat för. De flesta vet att orienterare hittar olika platser i terrängen, stämplar sitt kort på ett eller annat sätt för att sedan fortsätta till nästa mål. Det gör man i brevetlopp också, fast alla har samma stämpelplatserna. I helgen, på årets sista 200km lopp, handlade det om Skärhamn, Ellös, Henån och Svanesundsfärjeläge med start och mål vid Statoil Bäckebol. Man ska få stämpel och en tid, klockslag, och tiden måste falla inom ett visst fönster. Grovt sagt, får man inte snitta mer än 35 km/t eller mindre än 15 km/t. Alla kan vara med. Men man är helt på egen hand. Man får inte ta emot hjälp från någon annan än en medcyklist annat än på kontrollplatserna. Man kan ha en följebil, men den får i princip bara åka från kontrollplats till kontrollplats. Det är förbjudet med stöd mellan kontrollerna. Men på långa lopp får den gärna frakta en väska (och en och annan kall öl) från en övernattningsplats till en annan.

Om man har kört ett 200km brevetlopp, kan man kalla sig randonneur. Om man kör en hel serie, 200, 300, 400 och 600 km, får man titeln “Super Randonneur” (eller kort: randonnörd). För att delta i vissa lopp, oftast 1200 km, måste man ha kört en super randonneurserie samma år som 1200km loppet går. Paris-Brest-Paris är klart det mest kända. Ranonneurernas “Santiago de Compostela.”

I år har jag kört alla distanserna minst två gånger, med undantag för 600km där jag körde 1000km istället för en annan 600. Varför? Första gången var nästan alltid så jobbigt att jag ville hugga cykeln i småbitar. När jag körde andra gången, ville jag rätta till mina misstag.

Vad är det som utmärker randonneurcyklister? Det finns ett enda gemensamt drag: de är mycket sympatiska. Men det kan man säga om de flesta cyklisterna. De delar gärna med sig råd och egna erfarenheter. Det är ingen tävling (men vi återkommer till det). Är man tillsammans med någon annan och får det tufft, och det händer, så finns oftast någon där som känner igen situationen och vet hur man ska göra för att få en på andra tankar.

Vi tar ett exempel i helgens 200km brevet, som var på 204 km. Hållpunkterna var:

Kontroll med klockslag
Statoil Bäckebol 09:00 (start)
Skärhamn 11:10 - 13:55
Ellös 12:20 - 16:35
Henån 12:45 - 17:35
Svanesund färjeläge 13:25 - 19:05
Statoil Bäckebol 15:00 - 22:30

Dessa är utplacerade på ett sådant sätt att det inte är möjligt att ta genvägar. De finns på ytterkanterna. Banan är inte skyltad. Man får hitta själv. Man får en karta, en vägbeskrivning och ett kort att samla stämplar i. Man måste få ett intyg (stämpel) att man har varit på kontrollerna inom tidsfönstret. Kommer man för tidigt, får man helt enkelt vänta. Kommer man för sent, kan man lika gärna vända hemåt. Loppet blir inte godkänt. I Sverige är vi så få att det inte finns funktionärer på kontrollplatserna. Man får helt enkelt leta upp en butik eller en mack eller en människa på gatan. Kortet lämnas in när man kommer i mål. Man ger det helt enkelt till den som står i kassan på Statoil. De samlar ihop korten och någon kommer för att hämta dem när maxtiden har gått ut. Sedan registreras resultatet i Sverige och i Frankrike.

Av tiderna kan man se att man inte får snitta mer än 34 km/t eller mindre än 15 km/t. Det här hastighetsintervallet gör att tidsfönstret växer ju mer och mer desto längre fram man kommer i rundan, från 2 timmar och 45 minuter i Skärhamn till 7 timmar och 30 minuter i mål. På längre lopp kan man använda detta för att bygga upp goda marginaler som ger en möjlighet att stanna någonstans och sova i lugn och ro.

Stämpel: du anar inte hur många butiker och annat det är som har en stämpel. ICA-butiker är oftast också ett ombud för Posten eller liknande. Statoil och Shellmackar är säkra kort. Det finns oftast inte ett förutbestämt ställe att stämpla på, men det är inte heller ett problem att hitta. Två gånger har det varit problem för mig i år. En gång i Eket, norr om Klippan, på väg över Hallandsåsen söderifrån och en gång i Gällstad.

Vad gäller Eket … vi fick information om att “Handlar’n” stängde kl. 15. Vi körde på för fullt för att hinna och kom fram 14:50 bara för att upptäcka att han ändrade sina öppettider och stängde kl. 14. Om man inte hittar en butik, kan man be någon man träffar på gatan att skriva på med namn, klockslag och telefonnummer. Men ni anar inte hur dött Eket är kl. 15 på en lördagseftermiddag. Det fanns ingen ute. “Vi får väl knacka på hos någon,” sa Ove och så gjorde vi det. Två svettiga cyklister knackade på närmast hus med en bil framför och hade ca 15 sekunder på sig att övertyga damen att vi inte hade något fuffins för oss. Det blev en trevlig pratstund där vi försökte förklara vad vi höll på med, att det var helt normalt att åka 300km över dagen bara för att komma tillbaka till samma ställe där vi började. Vi fick vårt intyg och kunde fortsätta längs åsen, ned till Hjärnarp och Margretetorp och sedan upp till Rasta från den snälla sidan. Där åt Ove något som plågade honom hela vägen tillbaka till Malmö, men det är en annan historia.

Gällstad har många hört talas om. Där kan välja vraka bland tyger, plagg och annat mjukt på Lager 157, bland annat. Men en annan sak som kan vara bra att veta är att Gällstad, såsom så många andra småstäder, är stendött kl. 9 på kvällen. Jag kom dit 20:55 men lyckades inte hitta korvkiosken innan den stängde. Några tonårskillar på moped i en parkering tyckte jag kunde fortsätta till Ulricehamn, för att där fanns det en bensinmack som kanske hade öppet. Det tyckte jag var lite överdrivet (men var säkert inget avstånd för en tonåring på landet som längtade efter mer spänning än den öde parkeringen). Sedan kom de på att killen i kiosken har stängt, men han är kvar därinne och städar. Han kanske öppnar åt mig och det gjorde han. Det fanns inga korvar kvar (jag var mycket hungrig) men jag kunde få en glass och en påskrift.

Resten av den resan, som började på Statoil Bäckebol, norra delen av NDL-banan, lite söder om Alingsås, borta till Borås, Dannike, Gällstad, Köttkulla (inget skämt), Taberg och Tenhult (lite sydost om Jönköping), Ödestugu (ja, det heter faktiskt så, av förklarliga skäl), Vaggeryd, Nittorp och sedan tillbaka till Gällstad, Borås, Bollebygd, Landvetter, Öjesjöbacken över till Partille där jag hittade Mogens som hade irrat bort sig i den kyliga morgondimman och höll på åka tillbaka samma väg han kom, för att sluta i Statoil Bäckebol … Den resan satte nästan punkt för min randonneurkarriär och det var därför jag körde 400km en gång till senare. Den här första körde jag solo tills jag hittade Mogens ovanför Partille. Tyvärr var han också nere i en djup “dipp” så istället för att muntra upp varandra, spydde vi spott och spe över allt vad cykel hette. Det var efter det här loppet som BeGe påpekade: “Daniel, du håller på bygga upp en erfarenhetsbank.”

Det är något annat som kännetecknar randonneurer. De hittar alltid något positivt. En brant, jobbig backe … det kommer att gå härligt utför så småningom.
Så gott som alla brevetlopp är backiga. VR är platt i jämförelse, sägs det. Paris-Brest-Paris är backigt och brevetloppen i Sverige försöker att pricka in motsvarande höjdprofil per mil som PBP.

Jag skriver mer om intresset finns. Men det räcker för nu. Sedan kan vi ta upp utrustning, taktik/strategier, osv.
dlridings
Posts: 798
Joined: 2010-02-28 22:07
Fornamn: Daniel
Efternamn: Ridings
Location: Lindome
Contact:

Utrustning

Post by dlridings »

Nu är det kul. Killar gillar grejor. Vilken cykel ska man ha? Vad behöver man till extra utrustning?

När jag körde 600km norr, så regnade det på oss, inte skurar, utan ständigt regn, i över 12 timmar. Det var kallt också. Men på den turen fanns olika strategier vad gäller utrustning. En hade cykeltröja, korta cykelbyxor, och mat i bakfickorna för att klara sig hela vägen, en korv, sådana som brukar innehålla bruna böner eller ärtsoppa, en korv med mandelmassa. Man biter ett håll i ena ändan så har man mat för hela resan. Just det … han hade navdynamo och en lampa också och förmodligen en slang i reserv. Annars var det samma cykel som man använder på klubbrundor. Ni känner honom. Men han vet inte att jag skriver dessa rader så jag vill inte nämna några namn. Han klarade rundan, från Statoil/Bäckebol till Charlottenberg och tillbaka non-stop, 22 timmar och 53 minuter. Han hade en målsättning, snabbare än 21 timmar och 49 minuter. (Det är ingen tävling, förstås).

Det enda kravet man ska ställa på cykeln är att man trivs på den. Man måste trivas om man ska sitta 14 timmar eller mer på den. Det som gör lite ont efter 4 timmar tar all din uppmärksamhet i anspråk efter 12 timmar. Man lär sig att tänka på annat. Jag fick stora problem med brinnande smärtor i fötterna. Men nu är det bra. Jag har kommit förbi det stadiet och har inga känslor kvar i fötterna.

Det händer inte mycket på dessa rundor, inte mycket mer än på en vanlig lördagsrunda. De är bara längre. Ett nybörjarmisstag är att ta med för mycket. Jag vill alltid ha en jacka som tar vinden, en ylleundertröja och extra cykelhandskar (fingerhandskar) om jag räknar med att cykla fram till morgonkvisten. Jag brukar ha en extra växelvajr med mig, men det ska jag inte ha nästa år. Jag byter vajrar ofta och inspekterar cykeln ordentligt innan jag ger mig ut. På över 400 mil har jag inte fått ett enda mekaniskt problem och bara en enda punktering. Andra har fått växelvajr som gick av och brustna ekrar.

Navigering. 100-milaren körde jag från Örebro och den gick genom Dalarna (norr om Borlänge och genom Falun). Nu visade det sig att Örebrocyklisterna noter (vägbeskrivning) höll mycket hög klass, men jag hade GPS med mig för säkerhets skull. Jag följde noterna och stämde av med vad GPS föreslog. GPS är en historia för sig själv. Jag kanske återkommer till det.

På 60-milaren var jag inte lika spartansk som den jag beskrev ovan. Jag hade en liten sadelväska (Carradice Burly) med plats för ett ombyte cykelkläder, extra slangar, nödfilt i aluminium och en filmburk med Assos byxkräm. Vi dödliga hade bokat rum på Karl den XII:s hotel i Årjäng på vägen tillbaka från Charlottenberg. Navdynamo, lampa, tja, det var det. På 100-milaren genom Dalarna hade jag också solkräm med solskyddsfaktor 30.
Janne B

Re: Brevetlopp - första del

Post by Janne B »

Härlig läsning och även lite inspirerande, läser gärna mer.
Åke Haraldsson
Posts: 21
Joined: 2008-11-05 14:55
Fornamn: Åke
Efternamn: Haraldsson

Re: Utrustning

Post by Åke Haraldsson »

dlridings wrote:
När jag körde 600km norr, så regnade det på oss, inte skurar, utan ständigt regn, i över 12 timmar. Det var kallt också. Men på den turen fanns olika strategier vad gäller utrustning. En hade cykeltröja, korta cykelbyxor, och mat i bakfickorna för att klara sig hela vägen, en korv, sådana som brukar innehålla bruna böner eller ärtsoppa, en korv med mandelmassa. Man biter ett håll i ena ändan så har man mat för hela resan. Just det … han hade navdynamo och en lampa också och förmodligen en slang i reserv. Annars var det samma cykel som man använder på klubbrundor. Ni känner honom. Men han vet inte att jag skriver dessa rader så jag vill inte nämna några namn. Han klarade rundan, från Statoil/Bäckebol till Charlottenberg och tillbaka non-stop, 22 timmar och 53 minuter. Han hade en målsättning, snabbare än 21 timmar och 49 minuter. (Det är ingen tävling, förstås).
Usch, det låter som om det blev kallt för den stackaren, inte undra på att han hade bråttom hem. Jag körde 60 milaren vid samma tillfälle och jag var betydligt bättre utrustad. "Bolljackan" hängde som vanligt på styret, de långa benen och ärmarna låg i ena bakfickan, reflexvästen var nertryckt i sadelväskan tillsammans med de två reservslangarna. I de två andra bakfickorna hade jag smörgåsar och sådana korvar som du beskriver Daniel, men eftersom jag inte är förtjust i kall ärtsoppa och inte gillar bruna bönor vare sig dom är kalla eller varma, så kör jag med risgrynsgröt i stället. Marsipan i stället för mandelmassa, fint skall det vara.

P.S.
Janne, det bor en randonneur i din kropp och jag ser fram emot att få köra tillsammans med dig. Om du behöver mer inspiration för att komma igång så kolla på Hck:s forum under randonneur, här finns roliga och inspirerande berättelser både från PBP och andra äventyr.

Åke
dlridings
Posts: 798
Joined: 2010-02-28 22:07
Fornamn: Daniel
Efternamn: Ridings
Location: Lindome
Contact:

Re: Utrustning

Post by dlridings »

Åke Haraldsson wrote: Janne, det bor en randonneur i din kropp och jag ser fram emot att få köra tillsammans med dig. Om du behöver mer inspiration för att komma igång så kolla på Hck:s forum under randonneur, här finns roliga och inspirerande berättelser både från PBP och andra äventyr.
Eftersom Åke inte skrev det direkt ...

http://forum.hisingensck.se/viewtopic.p ... 79#p109579

Många andra hittar man ganska lätt. Men det finns ett par stycken som är nästan borttappad efter olika hemsideommöblering. Då tänker jag framförallt på några rapporter av Christian Behre.

http://web.archive.org/web/200503261425 ... 3behre.php

Daniel

PS: Jag såg Åke sent på natten (kl 23 tror jag det var) den långa resan i regnet till Charlottenberg. Han hade redan rundat och var på väg hem. Jag har inget minnet av arm- eller benvärmare :-)
dlridings
Posts: 798
Joined: 2010-02-28 22:07
Fornamn: Daniel
Efternamn: Ridings
Location: Lindome
Contact:

Hur går det till?

Post by dlridings »

Rent praktiskt är det lite olika på olika platser. Det finns en huvudpartner med Frankrike i Sverige, Bengt Sandborgh i Stockholm. Han har i sin tur delegerat ut till kontakter i de olika landsdelar. I Göteborgsområdet är det Bengt-Göran Olsson. I Malmö är det Tony Mellsop. I Örebro är det Börje Ericzon osv. Allt som allt finns det 13 kontakter i Sverige, från Malmö till Sundsvall. Den övergripande organisationen är Randonneurs Sverige, som inte är medlem i Svenska cykelförbundet. Det har till följd att randonneursverksamhet inte är knuten till klubbarna utan är fristående. Man kan köra loppen var som helst i världen och årets genomförda lopp samlas ihop i Frankrike, som håller reda på allt och delar ut medaljer.

I Malmö anmäler man sig på nätet. I Göteborg kommer man till startplatsen 30 minuter före start. I Malmö kommer Tony Mellsop till starten med ifyllda kontrollkort. I Göteborg får man fylla in korten själv. Allt fungerar.

Det man fyller i på kortet är kontrollerna med tidigaste och senaste ankomsttider. Det finns alltid ett färdigt kort som man kan skriva av. I förväg har man fått tillgång till ett antalsidor, en PDF-fil, med kartor över startplatsen, hela rundan, delar av rundan, om den är så stor att översiktskartan inte är så hjälpsam när det gäller små detaljer och en lista över hållpunkter med minimum, maximum och “audax”-tider. Audaxtiden är den tiden du kommer till en kontroll eller en ort om du håller 22,5 km/t. Det handlar inte om rullsnitt, utan totalsnitt. Om du stannar för att plocka av dig lite kläder, lätta på trycket eller äta, så tickar klockan vidare och snittiden sänks hela tiden du står stilla.
Det finns allt någon som är “startare”. Startaren säger “gå” och det är det klockslaget som gäller. Ibland kan startare vara lite sen och starten kan vara 5 minuter efter den utsatta tiden. Sedan cyklar man iväg mot första kontrollen.

Man kanske upptäcker ett gäng som håller samma fart som du vill hålla. Då åker du tillsammans med dem. Vill du åka snabbare, så gör du det. Vill du ta det lugnare, så gör du det också. Det är en dålig idé att göra upp i förväg om att åka tillsammans med någon. Man vet aldrig om ni kommer med samma dagsform och gör ni inte det, kan det uppstå en situation där någon måste trycka på mer än han eller hon vill eller någon måste håller igen mer än han eller hon har tänkt. Det är bara att åka. Man hittar säkert sällskap längs vägen. Som sagt, randonneurer är ett sympatiskt släkte. I mitt fall handlar det oftast om att plocka upp folk som hängde på den snabba gruppen bara för att upptäcka att det visserligen kunde gå i början, när man är pigg, men det höll inte i längden. Många gånger träffar man varandra i kontrollerna eftersom tidsskillnaden mellan de flesta inte är så stor. Det snabba gänget är snabbt och dem ser man inte mer än vid starten.

Sedan cyklar man från kontroll till kontroll. Kontrollerna är oftast inte formella kontroller. Det kan hända att den ansvariga ringer runt i förväg för att förvarna om att det kommer ett gäng cyklister förbi. Det behövs för ort som Mårdaklev där det inte finns mer än två ställen som har öppet. Statoilmackar är speciellt gynnade.

Kontrollerna är platser och man ska få ett intyg om att man har varit där och att man har varit där innanför tidsfönstret. Risken att komma för tidigt är obefintligt för de flesta, annat än i medvind på plattan. Risken att komma för sent är också försummande liten. Den kan uppstå på en lång runda där man sover lite för länge och förbrukar en stor del av tidsmarginaler man har byggt upp. Jag kan inte minnas att det ena eller det andra, att komma för tidigt eller för sent, var ett problem under året för någon.

Vid kontrollerna skaffa man ett intyg, fyller på med vatten, äter något, dricker kanske en kopp kaffe och sedan iväg igen till nästa kontroll. På 100-milaren från Örebro låg kontrollerna på 14, 23, 34 och 38 mil första dagen. Vi kom fram till Lesjöfors, övernattningsställe, före midnatt och maxtid var 08.20 på följande morgon så vi kom i god tid för att stämpla, äta och sova och ändå cykla in nya marginaler dagen därpå. Det är tiden man kommer, inte tiden man sticker iväg, som räknas.

Då var vi ett välfungerade gäng om 7 cyklister. Nästa dag delade vi upp oss i 4 och 3, men vi tre i den långsammare gruppen kom ändå fram till andra övernattningsstället före de snabba. De stannade för att äta en korv och kiosken i Hedemora visade sig vara hela traktens nöjesställe på en lördagkväll och serveringen gick inte fort. Jag minns fortfarande hur överraskade den snabba gruppen såg ut när de glatt tog emot oss vid ankomsten till Sala. Vi fick ett hjärtligt välkomst med mat och ett par kalla öl, starköl, inte folköl.

Men det är ingen tävling.
Post Reply