Det värmer, det gör det. Jag visste faktiskt inte att så många skulle vara intresserade. Jag hade en egen tracker och ni kunde ha följt mig och sett var jag var vart femte minut. En annan gång
Jag försöker samla mina tankar kring detta. Det var tveklöst den mest krävande utmaningen jag har tagit på mig. Fysiskt kan man förbereda sig. Man cyklar alla kvalloppen och i mitt fall, cyklade jag loppen dubbelt upp. Jag körde 2 ggr 200, 300, 400, och 600 i år. De föregående två åren blev det så gått som lika mycket.
Mentalt är det tuffaste. Under kvalloppen kunde jag få kämpa med många demoner, mina egna som kom inifrån, och andra som följde med vädrets makter.
Så står man där i Paris. Min syster och svåger har flugit över från Chicago för att peppa mig. Min dotter och sambon flög in på tisdagkväll för att kunna se mig gå i mål. Det fanns inte utrymme för demoner. Negativa tankar blev bannlysta. Det enda som gällde var att komma i mål.
10 påsar Vitargo, 15 flaskor Fortimel (ges till anorektiker och äldre människor som har svårt att få tillräckligt mycket näring och kalorier) ... dropbag i Loudéac, efter 448 km. Start kvart i 6 på eftermiddagen. Måste köra igenom hela natten, hela dagen. Jag kom till Loudéac tidigt på kvällen. Det var för tidigt att lägga sig. Det var fortfarande ljust. Bestämde mig för att vila i Carhaix, efter 526 km. Ett hav av människor låg utspridda överallt. Glömde nödfilten (aluminiumfilt) och låg och frös på en parkbank. Upp igen mitt på natten och hoppas solen skulle gå upp och värma.
Backar ... man har hört att PBP är backig, men inte ens de som har cyklat den förut kom ihåg att den var SÅ backig. Ni kommer att tro att jag överdriver, men det gör jag inte. Tänk er Lygnern runt. Ta bort de platta partierna på norrsidan ... sedan tänk er att cykla på en sådan bana i 80-90 mil. Det var bara upp och ned och upp och ned och upp och ned.
Man cyklar genom en by kl 2 på natten och en familj har dukat fram vatten på ett bord utanför huset. Folk står och hejar på hela tiden, hela natten, hela dagen.
Det ger mod och styrka.
Kl 4 kommer man in till Villaines-la-Juhel på vägen ut. Det är en kontroll efter 220 km. Man fumlar med sin väska och försöker att bära en bricka med mat genom kön, till kassan. En storögd liten pojke, ca 6 eller 7 år, kommer fram ... kl. 4 på natten ... och vill hantera min bricka. Han ser till att jag får mat, att jag kommer genom kassan och han leder mig bort till matsalen där alla andra sitter och äter.
På vägen tillbaka passerar man Villaines-la-Juhel igen. Jag trodde att backarna aldrig skulle ta slut. Den ena efter den andra som påminner än om att lämna Sätila på norrsidan och än att lämna Sätila på sydsidan. Långa, sega, eviga backar. Vad måste jag göra för att lyckas? Ta den backen till att börja med.
Till slut rundar man en sväng och det plattar ut. Det känns som hela staden är ut och applåderar. De vet vad man har gjort. Man cyklar in till centrum och det är ett hav med folk som står och applåderar och välkomnar oss. En speaker, ett tusental cyklar som står. Ännu ett storögd barn som kommer fram. Hjälper med vatten. Hjälper med brickan. Speaker sänder iväg de som redan har stämplat, ätit och fyllt på med vatten. Det är klart man blev rörd. Nu visste man att det skulle gå vägen.
Sova? Ytterst lite. 3 ggr à 30-45 minuter och ett antal 20 minuters power naps. Man cyklade. Man kände ... nu går det inte längre. Jag somnar. Man stannade på fläcken, tog fram silverfilten, satte telefonen på 20 minuter och somnade direkt. Mot slutet fanns folk som låg överallt. Längs vägen, under matbord, i inomhus bankomat, överallt.
Det blev fyra nätter, söndag-, måndag-, tisdag-, onsdagnatt och lite drygt 3 dagar (dagtid). Om någon förklarade att jag skulle cykla den tiden med ca 4-5 timmars sömn, hade jag sagt att det inte är möjligt. Men det är det. Publiken ger mycket styrka. Att min syster och dotter stod vid mållinjen ... det gav mycket styrka.
Väl i mål, ... var det underbart. Ryggen gjorde ont. Jag fick förklaring till det. Cyklarna fraktades ned i en "trailer" till en buss. Någon hade sänkt min sadel med ett par centimeter och sadeln var lite snedvriden. Ryggen protesterade våldsamt sista milen men repade sig nästan omedelbart.
Min taktik? Fokus. Fokus inte på slutmålet eller sluttiden, utan fokus på "vad måste jag göra just NU för att vara säker på att jag kommer i mål?"
"Ja måste uppför den backe."
Jag cyklade tills jag nästan somnade. Sedan la jag mig på fläcken och sov 20 minuter. Repeat.
Men det kändes aldrig plågsamt. Jag fick inga dippar. Allt annat än lyckad målgång var som bortblåst från tankarna. Uppiggande SMS från Åke satte fint. Sofia, in HCK:are, skickade också strärkande meddelanden. Hon har kört PBP. Hon vet vad vi går igenom där ute.
Vilken cykel? Min stålhäst, min Surly Cross Check. Den är hur pålitlig som helst, men nu kommer jag att gå över till en Trek. Surly ska få vara med när det behövs.
Nu har jag en tröja jag är stolt över.
Daniel
En verklig bedrift!