Race report sub 10:45

Vi blev 17 cyklister till start. De flesta hade tränat ihop några gånger men inte riktigt alla. Vi hade förstärkning av goda venner från Blekinge och London… Så det var lite osäkert hur det skulle bli…

Vi hade satt upp 5 mål i följande prioritetsordning:

1. Alla kommer i mål på två hjul. 
2. Vi ska ha en kul upplevelse!
3. Vi ska gå i mål på 10 timmar och 30 min vid bra cykelväder. 10:45 om det strular eller strilar.
4. Alla ska gå i mål samtidigt.
5. Vi ska vara omtyckta av arrangören och andra cyklister (och vi ska inte reta upp bilister).

Vi satte de två viktigaste målen – vi kom i mål allihop på två hjul och vi hade skoj! Jösses vad tacksam och lycklig man blir för:

• Gruppens lagarbete, all hjälp och glädje det ger oss
• Publikens hejarop, som stärker oss
• Välsignelsen i backen, som lyfter oss… 
• Corres Sörja, som räddar oss från energibristens elände!

Vi gick i mål, lite nesligt, på 10:46… En kaptensmiss ska erkännas… han hade fått för sig att gruppen låg på 10:30 när en av oss fick en punka nära Zinkgruvan med 4-5 mil kvar. Kaptenen stoppade gänget för att höra om vi skulle vänta på punkteringen… vi hade ju tid! Men det hade vi ju inte. Så vi körde vidare… Det var där det sprack. (Punkan kan ha berott på de ofina människor som slängt ut nubb på vägen – vi mötte den utsända sopbilen strax efter).

Vi tappade några cyklister på vägen. En försvann i stressen vid första depåstoppet… (man måste uppenbarligen träna ännu mer på depåstopp). En hade en dålig dag och fick helt enkelt släppa, en brödratrio ville hålla ihop och släppte (det var överenskommet från början) och slutligen fick vi den ovan nämnda punkteringen. Så vi kom i mål med 11 venner i grupp. Alla bidrog i rotationerna ända in i mål. Vi var fantastiska! Det gick otroligt bra med tanke på att flera gjorde sin första runda och att flera av oss inte hade samtränat mer än några få gånger. I några fall ingen gång. 

Jag tror att alla gillade oss… och vi gillade tillbaka. Kanske undantaget nubbkastarna. Sedan har jag svårt att fatta varför man inte kan ge oss cyklister en egen fil sista biten in mot Motala. Där – när de flesta är trötta och kanske som sämst på trafikvett – ska vi dela vägbanan med bilar, långtradare, husvagnar och andra fordon som kan mosa oss. Det var där vi hade en incident som kunde renderat i en allvarlig olycka. En cyklist i kön slog styret och handen i en sådan där vikbar reflexskylt som var uppställd där cyklar och andra fordon skulle skulle vävas ihop. Det gick bra. Men det var nära ögat.

Det var rätt gott att cykla i mål i Motala. Att räkna in alla cyklisterna. Några trötta, alla glada och helskinnade. Det är så himla kul. 

Jag gör det igen nästa år!